Wunderbaums Metal on Metal "Tassa"

Igår föddes hon, min fina, fina Tassa! Kan inte bärga mig förrän hon får komma hem! 55 dagar kvar!

Har alltid hävdat att jag ska ha en blue merle eller en black tricolor, men ibland håller inte hjärtat med, min älskling blev en Red merle med lång svans! Hon kommer bli så vacker! Är redan vackrast på denna jord och är inte ens 24 timmar gammal!

"Jag tar med mig Livet"

"Vad tar du med dig?"
En fråga jag fått så många gånger, men som varje gång är lika svår att svara på. Jag har tusen svar, men inga ord för att uttrycka dem.

Att gå på smärtrehab är bland det tuffaste och mest påfrestande jag gjort. Sju månader av extrem påfrestning för både kropp och psyke men som verkligen har varit guld värt! Den fantastiska personalen och patienterna som blivit mina nära vänner! Känslan av respekt, förståelse och trygghet som alla utstrålade, på ett sätt jag aldrig upplevt förr! Förstå mig rätt, mina nära och kära har alla varit ett otroligt stöd som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan, men att få komma till en grupp där alla förstår till 100 %, där man kan bara vara som man är, utan känslan av att någon ska bli irriterad eller tycka man är jobbig som har en dålig dag, det är något speciellt!

När jag började på smärtrehab var jag rädd och uppgiven. Jag är 20 år och har kronisk smärta i mer eller mindre hela överkroppen. Jag var rädd för att leva, för att göra de saker jag älskar. Jag åt mängder av mediciner varje dag, enbart för att hålla smärtan någorlunda i schack. Att ta beslutet att gå på smärtrehab var något av det svåraste jag har gjort, och är så än idag. Varför? För att det skulle få mig att börja hoppas. Det var många år sedan jag lärde mig hur farligt hopp är, allt som väckte hoppet inom mig ledde till tusenfaldig besvikelse när det sedan grusades, vilket det alltid gjorde.

Men jag kom dit, om än klentrogen och skeptisk, med en tanke om att "Varför skulle de kunna hjälpa mig när ingen annan kan?". Precis som jag tror de flesta är i början, så var även jag inställd på att syftet med det hela är att jag ska kunna gå därifrån utan smärtor, och eftersom ingen annan lyckats med detta, varför skulle de?

Sedan kom jag dit och det första de säger är: "Vi är inte här för att ta bort era smärtor, för det kan vi inte, det kan ingen. Hade vi kunnat det hade vi gjort det! Men det vi ska göra, det är att lära er hantera smärtorna så att de inte längre tar så stor del av ert liv. Smärtan är en del av er, men ni är inte smärtan!" Plötsligt nollställdes allt jag trodde mig veta om smärtrehab. Jag vågade fortfarande inte vara optimistisk, eller ens tro att det var möjligt, men allt eftersom tiden gick vågade jag sakta, sakta tända ett hopp inom mig. Allt de sa verkade ju vettigt! Som den naturvetare jag är uppskattar jag att få alla data och därifrån gå vidare med att analysera och reflektera. På schemat hade vi allt från föreläsningar om smärtor och hur det påverkar oss både psykiskt och fysiskt, till ACT-pass (Acceptance and Commitment Therapy) där vi lärde oss att acceptera nuet till sjukgymnastik och arbetsterapi där vi lärde oss att använda våra kroppar, vår tid och vår ork på rätt sätt, psykologsamtal, läkarsamtal, mindfulness. Vi hade ett helt team vars uppgift var att få oss att må så bra som möjligt och leva ett liv vi tyckte var värt att leva. Att kunna göra de saker vi älskade och som fick oss att må bra!

Vi gick tre halvdagar i veckan de första åtta veckorna, s.k. intensivkursen där man går i grupp. Det var måndag, tisdag och torsdag och utöver det var vi 100 % sjukskrivna. Det lät konstigt i början att tre halvdagar i veckan krävde 100 % sjukskrivning och jag tror ingen av oss förstod varför, men när man kom hem efter förmiddagens pass så var man fullständigt slut. När dessa åtta veckor var över så fortsatte det tre månader till med individuella anpassningar och träning.

Så kom den där sista dagen. Dagen man aldrig trodde skulle komma, den var ju så långt fram i tiden och plötsligt var den bara där! Överallt fick vi frågan "Vad tar du med dig?" och jag hade aldrig något bra svar. Som tidigare nämnt tar jag med mig tusen saker, men har inte orden att uttrycka dem, tills vi satt där och frågan vändes till mig, och plötsligt visste jag precis vad jag tar med mig, och för det tackar jag alla på smärtrehab, både personal och patienter, ni som gav mig hoppet och kraften åter! Ni som lät mig sörja det liv som gått förlorat men samtidigt arbeta mig vidare i nya riktningar mot ett nytt liv! Ni som gav mig ett liv där smärtan är en del av mig, men som lärde mig att smärtan inte är jag! Ni som aldrig lät mig ge upp, hur mörkt livet än såg ut och hur ont jag än hade, och för det ger jag er mitt allra djupaste och mest innerliga tack!

Så till sist är svaret ganska enkelt:

"Vad tar du med dig?"
"Jag tar med mig Livet."

    

    

Fullt fokus under träningen!

Trött kille!

Efter dagens träningspass i rallylydnad så hade jag en hund som minst sagt var trött! Då han har fattat grejen och utvecklas med stormsteg kommer den oundvikliga följden att han blir kaxig och slarvig så nu börjar jag kräva en del av honom! Idag körde vi för första gången en hel bana, även om banan i sig bara var en tredjedel så lång som en vanlig bana brukar vara, men han gick jätteduktigt och efteråt var han helt slut!

Uppdatering på tummen

Nu är stygnen borta och jag har äntligen fått bli av med plåster och bandage! Nästan i varje fall, har fortfarande kvar en stödstrumpa för lite extra stöd och har många timmar av sjukgymnastik (jag vet, sjukgymnastik för en tumme, låter jättelöjligt) framför mig. Om inte annat märkte jag tydliga tecken på skillnaden när jag fick tvätta håret för första gången, något där man inte riktigt tänker på hur mycket man använder tummen, och efteråt skakade hela fingret av utmattning. En halv centimeter låter inte särskilt mycket, men i ett finger är en halv centimeter muskler ganska mycket...

Hur ett kattbett blev till operation och fyra dagars vistelse på akutvårdsavdelningen

Ja, det här har varit en väldigt, minst sagt, omvälvande historia. För er som är intresserade så kommer hela berättelsen här, men jag varnar er, det kommer bli ett långt inlägg!

För det första vill jag poängtera att nej, Cilla ska inte avlivas! Det är bara dumheter att säga så! Hon är en stallkatt, hon hade ont och var skadad! Vi kan väl se hur glada ni blir om någon kommer och pillar på er när ni har jätteont, och ni har ingen aning om att det enda de vill är att hjälpa er, det enda ni vet är att de gör ont! Så tänk inte ens tanken!

Nu när det är avklarat kan vi gå vidare till vad som verkligen hände. Som sagt så skulle vi hjälpa Cilla, en av stallkatterna som vi såg inte mådde så bra. Vi beväpnade oss med både handskar och långärmad tjocktröja för att minska risken för just det som hände. Vi hann inte ens börja gå igenom henne, jag stod och kelade med henne och försökte lugna henne då hon givetvis blev ganska orolig. Jag råkade komma lite för nära det skadade området och innan jag hann reagera hade hon satt tänderna i mig två gånger i snabb följd, och rivit mig ordentligt. Kan nämnas så gick detta rakt igenom både handskar och tröja (ironiskt nog blev det inte ens hål i kläderna).

Det tog en sekund för både mig och Elin innan vi förstod vad som hade hänt, vi stod bara och stirrade på såret som hade lyckats sätta sig precis vid övre tumleden på vänstra handen. Det var ett ordentligt sår, hela tanden hade bitit sig in och det tog några sekunder innan såret började blöda. Efter lite övertalning från Elins sida bestämde vi oss för att åka in till akuten och se över det, främst för att få en ny stelkrampsspruta och kolla så inte en bit av tanden satt sig i såret. Katter har nämligen en tendens att tappa en bit av tanden när de biter tag djupt. Själv kände jag mig väldigt löjlig som åkte in med detta lilla (som visade sig vara stora) sår, så när vi körde förbi jourläkarcentralen bestämde vi oss för att stanna där istället.

Vid det här laget började chocken lägga sig, tummen dunkade och svullnade i imponerande hastighet och jag kunde inte röra på den längre. Vi anmälde oss i receptionen och hamnade ganska snabbt hos en sjuksköterska som ställde mig med tummen under en rinnande kran med ljummet vatten (efter tre år på natur vet jag hur mycket skit det är i ljummet kranvatten, föga lugnande...) och tänkte sätta på ett plåster. Här hann jag inflika något om en stelkrampsspruta så sjuksköterskan suckade och gick och hämtade en läkare som bara stack in huvudet och konstaterade att "Nej, såret är inte djupt och det finns ingen infektionsrisk" varpå Elin och jag såg på varandra och Elin svarade att "Jo, men vi såg ju hur djupt det var, det var ett ordentligt bett" men han skakade bara på huvudet så sjuksköterskan satte på ett plåster. När jag kommenterade att jag inte kunde böja på tummen tittade hon på mig och sa "Varför då?". Missförstå mig inte, men är det inte hennes jobb att veta det?

Den enda hjälp jag hade fått var alltså att spola av tummen i ljummet kranvatten och få ett plåster på med en order om att ta bort plåstret efter några timmar så det fick lufta ur. När jag sedan gjorde detta så rann det var ur det så kallade "ytliga såret". Tre faktorer som svar på detta: rötmånad, instängt sår, stallkatt. Inte ens en ordentlig sårtvätt hade jag fått.

När tummen sedan fortsatte svullna och började se ut som en röd korv (mer än den redan gjorde när vi åkte in första gången) ringde jag 1177 på kvällen som rekommenderade mig att kontakta jourläkarcentralen igen dagen därpå så det gjorde jag. Jag fick då träffa en läkare som tittade på tummen och frågade vilken antibiotika jag fått utskriven. När jag berättade att jag inte fått någon tittade han på mig med ett chockat uttryck och berättade att det är obligatoriskt vid kattbett då katter, och framförallt stallkatter, har väldigt mycket bakterier i munnen. Han tittade även på leden och skickade mig därefter till akuten för ett möte med en ortoped. Denne ortoped tog en snabb titt på fingret och konstaterade att "Du behöver opereras ikväll" och gipsade min tumme för att jag skulle få smärtlindring av att hålla den stilla och för att stabilisera den. Då de hade väldigt mycket att göra sköts min operation fram, först till under natten och sedan morgonen därpå.

När jag väl hade fått på mig mitt gips gav det en fantastisk smärtlindring då jag hade som värst ont när jag rörde på tummen så mig gjorde det ingenting att jag fick vänta. Jag hade lagts in på AVA (akutvårdsavdelningen) där jag fick duscha och sätta på sjukhuskläder, fick nålar instuckna i armen och började pumpas med antibiotika och fick även en nål för dropp som jag hade under kvällen och natten.

När jag sedan fick opereras på måndagsmorgonen hade jag ett fantastiskt läkarteam! Hade ett par timmar innan operationen diskuterat huruvida vi skulle söva mig eller sätta en blockad. Eftersom sövningen hade inneburit slangar i halsen och jag redan har en käkproblematik så beslutade vi oss för att lägga en blockad. Blockaden innebar att man spänner ett band, liknande en blodtrycksmanchett fast med högre tryck och som sitter på under den timme som operationen pågick. Sedan tömdes armen på blod och jag fick bedövningsmedel. Hela teamet var fantastiska och lyssnade hela tiden på mig då vi t.ex. fick stanna upp och lägga ytterligare en bedövning i tummen. Trots detta visade de aldrig tecken på stress eller irritation och gjorde sitt bästa för att jag skulle ha det så bra som möjligt. Själv spenderade jag största delen av operationen med att diskutera allt från musik till hundar till språk med min narkosläkare. När operationen var över och jag låg på uppvaket sa min narkosläkare till mig att bedövningen jag fick är en av de tuffaste man kan få och att han var uppriktigt imponerad över att jag hade klarat det så bra!

Efter operationen dröjde det ytterligare två dagar innan jag fick komma hem då jag pumpades med antibiotika och diverse mediciner. Jag mådde väldigt dåligt under en tid men jag fick äta igen och sakta men säkert blev jag piggare. Då såret läkte lite sämre än man hoppats på i början så fick jag stanna kvar tills på onsdagen och tillslut, under onsdagskvällen, fick jag äntligen komma hem!

Jag är enormt tacksam för all personal, både på AVA och under operationen, som har varit helt fantastiska under mina dagar på sjukhuset. De har varit positiva, snälla och underbara och har gjort sitt allra bästa för att jag skulle må så absolut bra som bara var möjligt, något de verkligen lyckades med!

Så ett stort, stort tack för all min tid på sjukhuset! Nu mår jag mycket bättre och är redan betydligt piggare och har inte alls lika ont i min tumme. Även rörligheten har börjat komma tillbaka även om den inte är helt återställd, men framåt går det!

Det här ...

... gick till det här ...

... och efter operationen hamnade vi här ...

... och till sist slapp jag gipset också, och det är såhär jag ser ut för tillfället!

Hundarna

Vissa människor har hundar som hobby, men för mig är hundar ett sätt att leva. Jag andas, går och tänker hundar, ingen plats på jorden är bättre än när jag får sitta hos dem. Jag älskar att träna med dem, att känna hur de ger sitt allra yttersta för att göra mig till lags och i gengäld ger jag detsamma. Jag älskar att lägga mig i soffan och titta på film och en efter in lägger sig hundarna hos mig och gosar in sig.

Ingen har torkat lika många tårar. Ingen har delat lika många skratt. Ingen har delat så många hemligheter med mig. Ingen har gett mig den trygghet som endast hundarna kan ge mig. Kanske låter jag lite dramatisk nu, men om ni är som jag så förstår ni vad jag menar. Det här är ingen överdrift, det är ingenting jag skriver bara för att. Detta är den nakna sanningen. Jag litar inte på människor, människor kan alltid försvinna, hundar gör inte det. En hund kan jag lita på att de finns där, och alltid kommer att finnas där, vad som än händer.

Hundarna är ingen hobby. Hundarna är ett liv.